Han är ett spöke, något abstrakt, ständigt plågar mig.. Jag slutar andas, mina smala ben kan inte längre hålla upp mig. Vinglaset glider långsamt ur mina händer. jag hade länge undrat hur det hela kommer utspela sig, när vi första gången springer på varandra igen. Aldrig älskat någon så mycket, så intensivt, ovillkorligt och meningslöst. Medan jag skär av mig ena örat viskar jag efter trygghet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar